lördag 7 maj 2016

Kärleken till min man (ja inte man som i make för han friar ju för fan aldrig)

Jag älskar honom! 
Det är så galet starka känslor! 
Han visade mig ett sms som han hittat på sin gamla telefon. Eller en hel konversation. 
Han sa att han visste precis vart han var när det smset kom! 
Ett sms som aldrig skulle ha skickats, som aldrig skulle ha lästs. 
3 veckor tidigare hade vi via telefonen bestämt att inte höras mer. Aldrig! Inte ses, inte finnas, inte veta. INGET! Det var tvunget att bli så. Livet stämde inte, gick inte ihop. Det hade varit ett halvår av så mycket stora känslor. Å så detta beslutet. Sorgen! 
Å sen tårarna som fick mig att skicka det där smset. 
Å hans reaktion. Underbart! Men det tog lång tid innan jag vågade njuta. Vågade veta att detta var sanningen, livet, nu! 
Å när han visade det där smset härom dan så kom alla känslorna, måendet sköljt över mig. Jag började gråta. Skakade på huvudet. Fy fan vilken tid. Tiden då jag på allvar berättade för mig själv att jag måste hitta ett sätt att överleva, leva mitt liv, resten av mitt liv, utan honom. Som om han inte fanns. Som om han aldrig funnits. 
D fanns ingen ilska eller konflikt oss emellan. Det kom först en tid då vi båda insåg att det gjorde så helvetes ont att säga hej då hela tiden. Det gjorde så ont så det blev nästan lättare att inte ses alls. 
Sen kom d en tid då vi insåg att d finns ingen lösning på d här. 
Så ett halvår på varsitt håll sen telesamtalet som var ett långt adjö. 
Sen påbörjat sorgearbete å vilken jävla plåga. Jag sörjde som om han vore död. D blev ju så. En människa jag älskar som måste försvinna totalt ur mitt liv. Förintas ut ur mitt liv. Jag var tvungen att ha det så för att kunna fungera. Hördes vi via Facebook tex ramlade jag sååååå långt ner i avgrunden å d tog mig två veckor att kunna börja andas igen. 
Så förintelse var för mig det enda möjliga. 
Å sen skickade jag d där smset. Vad hade jag att förlora?? 
Å så svarade han å så kom han hela vägen till Västergötland å sen säger människan att han vill flytta hit. 
Va?? 
Så han lämnade livet. Sa upp sig, flyttade från hemtrakterna i Mora in i min sketna lilla 3:a å med mina 2 barn! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar