Ibland väljer föräldrar att inte vara föräldrar

Som jag nämnt tidigare anser jag att mina 2 äldsta barn har 3 föräldrar. Men möjlighet till 4 en dag. Beror ju på vad deras biologiska pappa anser om saken ;)

JAG hade alla möjligheter att växa upp med 4 föräldrar. Eller, 4 vuxna människor hade alla möjligheter att VÄLJA att vara mina föräldrar. Eller, egentligen hade de inte möjligheten att välja ATT VARA mina föräldrar. 3 av dem trodde sig besitta rättigheten ATT VÄLJA ATT INTE VARA MINA FÖRÄLDRAR.
Ett val de alla 3 gjorde på sina egna sätt, sina egna villkor. Kvar står det ett barn och begriper ingenting! VAD hade detta barn gjort som gjorde att vuxna människor så uppenbart väljer att inte älska, att inte finnas, att inte se, att inte ta något ansvar.

Den biologiska pappan väljer att avsluta relationen med sin 9-åring. En glad tokig, bullrig, fartfylld skollovs-relation som avslutas i ett kort telesamtal. "Du har din familj där, jag har min här"
Tack å hej med telefonluren i handen.................... 9-åringen förstår INGENTING! Å varför säger inte hans fru åt honom att så kan man inte göra? 9-åringen brukade ju följa med henne till hennes jobb på förskolan, vad skulle frun säga att 9-åringen tagit vägen?
 9-åringens rum då? Alla sakerna? Hatten? Bibeln med de finaste verserna noggrant överstrukna med rosa överstrykningspenna, Stensamlingen i glasburken? Tygtavlan som 9-åringen och frun syr på?
På posten kommer en låda. En kartong. Stor sorg att inte hatten fanns med. 9-åringen älskade den svarta lilla hatten med hårt brätte.
Vart gjorde de av alla sakerna? Skänkte? Sålde? Kastade?
Blev tavlan klar?
Frågor som aldrig fått svar..........frågor som kan tyckas små.........

Styvpappan väljer inte av avsluta någon relation. Han väljer istället att aldrig påbörja någon relation. I 25 år delar de familj, från 5-års åldern, men det finns ingen relation. Eller delar de kanske bara adress? De delar bara adress. Och en sak till delar de... Kärleken till de andra 2 på samma adress.
9-åringen hoppas länge på en relation. Jagar. Letar. Försöker. Hoppas. Önskar.
Kärlekslöst, meningslöst men inte hopplöst. 9-åringen slutar nämligen ändå inte hoppas.
Men det leder inte till en relation. 9-åringen blir äldre. Tonåring. Vuxen.

Det här är absolut ingen text för sympati eller empati. Det är en text för eftertanke och kanske för att lära sig något. Om alla de barn som inte har tillgång till alla sina föräldrar. En text för att reflektera över vad vuxna tro sig ha rätt till.

MIN ryggsäck är för länge sedan uppackad ihopvikt och upplagd på vinden och är inte en del av mig. Men jag tänker ofta på det lilla barnet. Och alla de barn som blir svikna av de som står dem allra närmast. De som skall stå för tryggheten, visdomen. Nämligen föräldrar!

Min mamma har jag alltid haft. Jag vid hennes sida, hon vid min.