Han är ju en fantastisk människa!
Han ville inte att jag skulle flytta. Ja inte då. Nu kanske han jublar, slår frivolter å har kommit på att "Vicken jävla tur att den där ragatan tog sitt pick å pack å flyttade!!" =)
Vi har under de senaste 6 åren varit väldigt överens om att detta ska fungera! Barnen först i denna varannan-vecka värld.
Vi har haft diskussioner men vi har/är också väl medvetna om att detta är en viktig "ofrivillig" relation! VI KAN INTE BLI OSAMS! Våra 2 gemensamma barn ska inte leva med 2 föräldrar som inte kan vara i samma rum, samma stad, samma skola, samma utvecklingssamtal osv. DETTA har vi jobbat stenhårt på. Svalt stolthet ibland, svalt egen vilja iband, svalt ilska ibland men vi har ALLTID ALLTID pratat med varann. Om allt! Vi skickar sms nästan varje dag. Om skolan, om mående, om kläder, om innebandy, cyklar, busskort, sommarlov, helger ALLT!!
Är vi (kanske mest jag som har en tendes att lite mer och oftare å högljuddare gå i taket för saker ;)) upprörda över något med barnen ringer vi och överlägger. Jag tänker ALLTID att mina barn har 3 föräldrar. 2 biologiska och en styv. Och kanske att det en dag blir 4 föräldrar!
Jag har aldrig och kommer aldrig vara rädd för konkurrans. Det spelar ingen roll vad en styvförälder gör. Den kan bara förgylla barnens tillvaro. Den kan ALDRIG någonsin ersätta en biologisk förälder. Ett barn slutar aldrig att älska sina biologiska föräldrar, OAVSETT VAD DESSA IBLAND är kapabla till.
Jag behöver inte ställa till ett jävla liv för mina barn och deras pappa för att jag är rädd för konkurrans. Den finns inte som sagt! Och det enda den rädslan gör det är att förstöra för barnen. "Mamma är rädd att jag ska tycka mer om pappas nya tjej alltså säger och gör hon dumma saker mot henne". SKITDUMT å jävligt klantigt gjort. D som händer är att barnen blir ledsna för de råkar tycka om den här nya extramamman och får dåligt samvete för de kanske också borde tycka som mamma då???
När vi träffar johan tar han Bonnie (min och min sambos 3-åring) i famnen å går å köper korv, armband. Busar och skojar.
Behöver vi hjälp (vi har ju trots allt 4 barn de veckorna han inte har några) så fixar han det bara han kan. Å d kan han allt som oftast.
John åker hem till honom och lämnar och hämtar barn och saker och johan (som han heter) kan åka hem till oss och lämna av till John.
Vi kan allihop, hela våran barnfamilj, sitta tillsammans med johan och hans föräldrar när det är någon uppvisning eller så. VARFÖR SKULLE VI INTE?? D är ju på riktigt helt stört om vi inte skulle göra det? Tycker jag??
Han är pappa till 2 av mina barn. Å hans föräldrar är farmor och farfar och älskar mina barn! HUUUUUR skulle jag kunna leva livet om jag INTE kunde sitta tillsammans med dom? HUR? Hur skulle jag kunna vara ärlig mot mina barn?
Men IDAG sa han något som ger bevis på hur bra han är å hur bra vi vårdar våran föräldrarelation!
Först skojade vi om att han kunde ta alla 4 barnen i helgen för jag ska åka bort och John är hemma med dem.
Nja han kunde ta 2 denna helgen men en annan helg.... bara dom är blöjfria ;)
Då skojade jag å skrev att ja men d är bonnie så då skickar vi med henne i helgen.
Han svarar att denna helgen går det inte men hon är välkommen en annan gång för han antar att hon någon gång kommer vilja följa med stella och Charlie till deras pappa.
ALLTSÅ???
Räck gärna upp en hand ni som har det så med era barns pappor...........................................
Jag är så sjukt glad över att vi 3 vuxna människor klarar av detta öde så jävla bra!
Aldrig att John sagt ett ord om min och johans relation. Och det är enbart en förälder-relation. Jag tror aldrig någonsin vi frågar varandra något privat. Varför skulle vi? Det är inte den relationen vi har eller ska ha enligt oss................
Han säger "nej jag kan inte på onsdag jag är bortrest då".
Aldrig att jag skulle ifrågasätta varför eller vart??? DET HAR INTE JAG MED ATT GÖRA! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar