När pappa dör

Jag har ju en väldigt sporadisk kontakt med min pappa. Under många år hade vi ingen kontakt alls. För å göra en jävligt lång historia kort så när jag var runt 8-10 år någonstans så var jag inte välkommen hem till dom mer. Jag vet faktiskt inte varför. Vad jag däremot vet är att dom fick en son precis just då.... 2Joel" som numer kallar sig för "Isak" om jag fattat rätt.....så ni kan ju tänka er traumat... min älskade pappa bara försvann och till råga på allt så fick han ett nytt barn................
Innan dess älskade jag min pappa. Vi har varit på många skumma äventyr men jag har aldrig varit rädd eller ledsen för att pappa varit dum mot mig. Han var aldrig dum mot mig även om han förmodligen inte klarar ett enda test på den tiden om att vara en bra förälder ;)
Så min kärlek förbyttes till hat, ilska, vansinne, oförstende och enorm sorg!
Jag drar inte hela storyn nu... kanske gör d en annan gång men iaf...

Sedan ganska många år tillbaka hörs vi då och då via sms. Väldigt oskyldiga små sms som nu för tiden oftast handlar om vilka böcker vi läser. Han läser enormt mycket böcker min pappa och har alltid gjort. Märkliga svåra böcker som ingen har hört talas om typ =)

Han minns alltid min födelsedag. I år fick jag ett grattis dagen innan jag fyllde år och ett  "Nu hör jag inte av mig på ett tag!"
Den här gången orkade jag inte svara. Tröttnar ibland på det där "Nu hörs jag inte på ett tag".... Va fan ska jag svara på det?! "Nähä"??? Han gör så ibland.. försvinner i tystnad ett tag.... jag vet inte varför å d är många år sedan jag slutade bry mig. Missförstå mig rätt... jag älskar min pappa och jag känner mig älskad av honom men jag har jobbat i så många år med det här så jag har inget INGET som helst intresse i att ha någon som helst annan relation än den här sms-relationen. Jag är inte ett dugg intresserad av att lära känna hans fru IGEN eller hans två barn.
MEN jag har ju insett att en dag finns han inte längre.... Jag har skrivit till min bror, isak, att han ska höra av sig den dagen farsan blir sjuk eller skadad eller dör... annars lär jag ju inte få veta det. Å det har han lovat att göra. Hur fan han nu ska kunna hittat mig ;)
 Så ibland funderar jag på hur jag kommer reagera?!
Jag har ju redan sörjt och "kommit över" min förlust av min pappa? Det finns ju ingen förlust att sörja?? Å jag har ju inget hopp om att vi en dag ska ha en större relation för JAG vill ju inte det?! Jag har inget hat, ingen ilska, inga frågor kvar... för jag har som sagt jobbat med det i så många år så jag har lagt det bakom mig, släppt det, gått vidare å jag är, och det säger jag till honom, inte ett dugg intresserad av att börja rota i det förflutna. Jag som säger att jag aldrig förlåter en människa men jag har förlåtit honom. Där emot har jag inte förlåtit hans fru, förskoleläraren som ta mig fan borde ha vetat bättre å åtminstonde hört av sig en enda jävla gång till mig eller mamma... hon var med från början. JAG var med innan henne. Hon är skyldig mej en förklaring och jag kommer aldrig, inte ens på en eventuell dödsbädd, förlåta henne.....
Men som sagt det jag funderade över är... min reaktion den dagen han inte längre lever?! D kommer ju inte bli tomt?
Visst jag tycker om våra sällsynta sms. Jag vet att han älskar mig på sitt märkliga sätt men det är ingen kärlek som stöttar mig, gör mig större, bättre som människa, det är ingen kärlek som egentligen betyder något. Å han har i grund och botten skadat mig något oerhört när jag var ett barn och en tonåring. Det skyller jag honom inte för längre som sagt. Jag har aldrig haft 2 föräldrar, jag vet inte hur det är att ha 2 föräldrar.
Kan man sakna något man aldrig haft?

Hur blir min reaktion?
Jag tror att han kommer att lämna jordelivet med alldeles för lite sagt. Jag tror att han har en förhoppning om att en dag kunna prata och förklara. Jag har ingen aning om vad han har för konstigheter för sig. Han grattade mig som sagt en dag före min födelsedag i år med orden att nu hörs vi inte på ett tag. Det var den 1/1. Jag vet ju nu för tiden att han gör så och jag vet också att om jag idag skickar å frågar vilken bok han läser så kommer han svara.... weird ;)
Jag vill inte att han ska dö. Jag vill att han ska finnas. Det räcker liksom med att veta att han finns. Han kan inte vara min pappa. Jag är för klok och alldeles för vuxen för att han skulle kunna vara min pappa.