Man kan inte ens veta om man kommer drabbas av elände. Att vi dör det vet vi och självklart hittar vi tragik i varje människas död. Oavsett ålder, dödsorsak mm. Det gör vi för att vi tycker att det är otäckt, obehagligt, läskigt, tråkigt och ledsamt. Ingen vill dö! Egentligen...
Jag tycker döden är skitläskig! Jag är totalt livrädd för döden! Jag vill inte dö! Inte nu inte sen inte någonsin.
Jag har för några år sedan varit mer eller mindre paralyserad av dödsångest! Jag var så rädd för att dö så jag inte orkade leva. Jag ville inte dö men jag orkade inte leva. Konstigt va? Jag var konstant livrädd för att dö. Jag hade dödsångest jävelberg skulle man kunna säga.
Jag fick ta hjälp. Min mamma ringde vc så jag fick komma till en psyksköterska/kurator. Där gick jag i 8 månader och kom ut på andra sidan som en helt ny människa. Starkare än någonsin och med ryggsäcken upp-packad, ihopvikt och upplagd på vinden typ...
Min dödsångest handlade alltid om cancer. Jag hörde och såg allt fast jag ville inte varken se eller höra. Jag var på vårdcentralen för alla möjliga konstiga saker.
Jag slutade mer eller mindre att fungera skulle jag säga. Jag fungerade som vanligt men inte mitt huvud. Det var i begravningsceremonier, tragiska texter, vem ska ta hand om barnen, kommer de minnas mig. Ja alltså det var så mycket så d tar år och dar att räkna upp.
Jag tror innerst inne att jag hela tiden fattade att det inte var sanningen jag levde i men när ångesten slog på kunde inte jag bestämma.
Tack vare Kristina, kuratorn, lärde jag mig väldigt mycket om mig själv, ångest och MIN ångest. Vilket också resulterade i att jag lärde mig att styra och hantera den. Jag lärde mig också att inte leva livet i min ångest, för min ångest. Och då försvann den. JAG tog kommandot! Jag bestämmer, inte ångesten.
Det jag egentligen vill säga med allt detta är att vad är meningen med att leva livet om man mest går runt och är rädd för att dö?! Väntar på att insjukna och dö? Då kan man ju lika gärna lägga sig ned å dö direkt då? Det var liksom dom alternativen jag kände att jag hade då också. Antingen lever jag eller så dör jag. Och jag vill inte dö men jag orkar heller inte leva "i väntan på att dö". Snacka om att förstöra det liv man faktiskt fått isf?!
En viktig sak som jag lärde mig var bland annat att hitta vad som utlöst min ångest, min cancerångest, för det var alltid cancer och dö som det handlade om. Och jag hittade att när jag var orolig för något så slog det på mer. Eller om jag var extra trött då kunde det också slå på mer. Det var jätteskönt att hitta det. Att kunna ta kommandot.. "Jaha vad är det nu då? Javisst ja.... jag är orolig för det eller det aha där av dödsångest"
Låter inte så starkt i text kanske men det är oerhört starka krafter och det är inte helt lätt att ta tillbaka sitt bestämmande, sitt kommando.
En annan sak jag fick lära mig var att många av mina manövreringar i själva verket bara var en klapp på axeln från ångesten och så förstärkte jag den. Jag trodde att jag hjälpte mig men jag skyddade mig på helt fel sätt. Jag förstärkte bara! Å hur ska man kunna komma på det själv?
Jag har också lärt mig att ALLT är inte ångest och dödsångest! En del saker är helt enkelt bara en jobbig reaktion. Det är få "Vanliga" människor som INTE reagerar när de hör alla vidriga historier om cancer. Alltså en helt normal reaktion. INGEN vill ha den sjukdomen!
Jag insåg som sagt att jag i min väntan på mitt cancerbesked (!) förstörde mitt liv. Slutade leva mitt liv och bara väntade.
Jag vet att jag tänkte "Kan jag inte bara få det så jag slipper vänta"!
Jag ORKADE INTE VÄNTA MER!
Fattar ni vad sjukt?! Jag ville ha ett cancerbesked för att slippa leva i ovisshet?!! VILLE är inte sanningen så klart men så tänkte jag......................
Ja hur som helst så insåg jag att detta är inte livet! Så här begränsad och konstig behöver jag inte vara. Så jag jobbade hårt hårt med mig själv och efter 8 månader mådde jag mycket bättre.
Eftersom jag tyckte att jag levde med ständig ångest sa Kristina till mig att döpa mina "ångest-dagar" och notera de sämsta dagarna i min almanacka. Jag hade redan ett namn på skitdagarn "Bad-hair-day" hette de så jag började göra ett "B" i almanackan de dagar jag mådde skit och inte kunde kontrollera. Det var ju jättebra?! Det visade sig att jag inte alls levde hela livet jämt och ständigt i total dödsångest! Å ju längre tiden gick desto färre blev de där dagarna.
När sommaren kom och Kristina skulle gå på semester vet jag att jag blev livrädd och tänkte att "kan man verkligen gå på semester när man har det här jobbet? Kan hon bara lämna mig åt mig själv i 4 veckor?!"
Ja det kunde hon tydligen ;) och när semestern var slut var det JAG som via telefon sa till K att jag kommer inte! Jag hör av mig om jag känner att jag behöver komma igen. =D Å sen dess har jag inte varit där och detta var 08-09!
Kristina sa att ångest är något en del människor får lära sig att leva med. Ibland mycket ibland lite. Så jag har varit inställd på svackor. Men jag har nog inte varit där igen. Jag har inte haft någon Bad-hair-day sedan dess. Visst är jag orolig å tycker att livet är fruktansvärt otäckt MEN det är inte ångest utan oro OCH jag har allt som oftast kontroll. Jag har dessutom lärt mig...efter fyra bebisar...att med en bebis i hemmet blir dödsoron starkare. Jag blir mer orolig, mer rädd för att dö. OCH mitt sätt att kontrollera det är genom att "tro" (?!) att det är genetiskt! Kvinnan är skapad så! Vi SKA helt enkelt vara mer oroliga, vaksamma, rädda mm när vi har en bebis! Detta inkluderas i allt annat vår kvinnliga kropp är skapad till och för när vi har en bebis.
Nej jag kan inte veta när eller om livet bestämmer sig för att ge mig en käftsmäll MEN det jag KAN bestämma är att den dagen livet eventuellt gör det så har jag levt livet. Inte gömt mig för livet!
Jag älskar att leva! Jag älskar att vara med min sambo och mina barn (ja jag kan emellanåt vilja strypa dem allihop i en slips typ).
Och som min mamma säger... Hon tycker att det är så bra av oss att välja att vara tillsammans och göra saker ist för att vara hemma och städa. Å det tycker jag också!
Som igår till exempel... ALLA var hemma och lediga... jag hade kunnat välja att vara hemma och städa när övriga gick ut. NEJ! Vi var först ute och åkte pulka sedan var vi allihopa TILLSAMMANS iskogen och gjorde upp eld och grillade korv och drack varm blåbärssoppa!
Inte för att någon annan skulle se hur duktiga vi är som värmer blåbärssoppa och tar med till skogen. Utan för att vi tycker om och uppskattar att vara tillsammans. DET är så galet mycket viktigare!
Å jag gillar att jag ger jävligt mycket fan i kläder, pengar, damm, grannen, dina barns aktiviteter, din bil, mina bildäck, etc etc EN sak som dock stör mig mycket är min egna irritation över min kropp! LÄGG AV! Hade jag varit sjukligt fet hade d ju funnits en anledning ;)
Så det jobbar jag med mig själv med men det är ingen större grej. Jag njuter hellre av livet än stör mig allt för mycket på en mage som burit 4 kids och hinkat en hel del julmust å rödvin hehe
LIFE IS SUPPOSED TO BE GOOD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar