Ständigt detta dåliga samvete

D har väl alla föräldrar i stort sett hela tiden över nånting..... Eller? Gjorde jag rätt, gjorde jag fel etc

När vi var i Björnparken i förrgår så bråkade mina barn, som vanligt, med varann. Alltså, jag har väldigt rediga barn. Väluppfostrade om jag får säga det själv. Självständiga, framåt, nyfikna etc men DOM EMELLAN......! Maaaah lord! Ja d vet ni redan.... Å så fort stella inte har nåt å göra så retas hon med Charlie å han grinar så tårarna sprutar å jag blir irriterad å stressad! Så när vi var i Björnparken gick d jättebra fram tills vi skulle börja ta oss ner. Då hade intresset för dom fyrbenta tjocka lurviga djuren avtagit markant (ja Charlie hade nog sett mer snöhögar än djur under hela tiden visserligen) så dom började retas. Jag tänkte att jag skiter i dom. D va typ bara vi där så vill dom bråka med varann så gör det då så kollar jag på tigrarna själv.......
Till slut lyser d jävelskap i ögonen på stella å ett nöjt retligt leende å Charlie är på bristningsgränsen. Arg å ledsen å frustrerad på sin syster.... Han kan inte komma ikapp henne heller med alla vinterkläder å korta ben ;)
Stella gömmer sig bakom mig å kikar fram å retas med honom. Å jag säger "Stella JAG är inte med på d här" Men hon fortsätter. "STELLA JAG ÄR INTE MED ER Å BRÅKAR SÅ KAN DU SLUTA?" Nix.... Hon fortsätter springa runt mig å vagnen samtidigt som hon retar Charlie. Så jag stannar å "KAN DU SLUTA???" å så puttar jag bort henne från vagnen. Då ramlar ungen! Å blir ledsen. ÅÅååååååå mörker! Då kände jag mig som värsta barnmisshandlaren eftersom man blir itutad att man inte får bli arg på sina barn, än mindre nudda dom, i det här landet.
Så d har jag haft dåligt samvete för sen dess..... Blä